NovemberUtmaning

En ny månad är här, för många är det den mest bara grå och trist. Låt oss göra något tillsammans och ge dig själv en knuff i ryggen för att ta dej framåt och utvecklas. En liten förändring kan göra stor skillnad.

Som ni kanske vet gillar jag utmaningar och jag har funderat ett tag på vad nästa grej ska bli. Jag har blivit ett litet fan av YogaGirl och hennes podcast och i ett avsnitt för någon vecka sedan pratade hon med James Aspey. Han är en mycket intressant och inspirerande människa som pratade mycket om hur han från att älska kött och såg det som enda proteinkällan till att idag vara vegan, både för sin egen hälsas skull men även för miljö och djuren. Hur som, min kommande utmaning har inget med honom att göra men något han jobbar mycket för och det är att informera, dela med sig till människor om djurhållning och främst hur enkelt det är att inte äta kött. Det var en intressant berättelse han hade och hans ord inspirerade mig, spana in honom du också om du blir nyfiken!

6900220291e55f06a96dcc7391b55fda--healthy-eats-healthy-foods

Jag har sedan några år uteslutit kött och mejeriprodukter förutom smör och ost. Ägg är något jag fortfarande köper och äter. Jag kan alltså kalla mej vegetarian. En vegan äter inga animalier över huvud taget. Det finns såklart olika ”grader” av vegan, allt från att man utesluter djur i mat till hudvård, kosmetiska, kläder och prylar. Jag är lite här och där när det kommer till allt detta, jag har exempelvis uteslutet animalier i kosmetiska och hud- och hårvård sedan en tid tillbaka men det mest för att jag söker efter så rena produkter som möjligt.

challenge22-logo

Det finns en utmaning som kallas ”Challenge 22” och den är världstäckande. Den innebär att man lever vegan i 22 dagar. Signar du upp dig kommer du få råd och coachning längs vägen. Du blir inbjuden i en Facebookgrupp där det kommer läggas upp recept, råd, tips och pepp. Jag tycker att det lät som en rolig grej och anmälde mig idag. Starten är 10 november så jag har några dagar att förbereda mig på, typ. Nu känner jag mig visserligen ganska förberedd med tanke på mycket av min kost redan är vegansk. Jag kommer till att börja med, under denna utmaning, att koncentrera mig på maten. Hardcore vegan kanske jag blir med tiden, vem vet. Jag gillar ju babysteps. Ett steg i taget. För dig som äter både kött och mejeriprodukter, uteslut lite i taget. Vi alla fungerar såklart olika men att ändra kosten totalt kan ibland bli väldigt stort och resultera i att man släpper allt. Detta gäller de flesta och i det mesta, se bara på träning. Hur många är det inte som går in 110% i en, två kanske tre veckor för att sedan tröttna, bli sjuk eller något och sedan kommer de aldrig in i det nya igen. Därför rekommenderar jag ett steg i taget. Lägg upp en plan som passar dig och ditt liv.

När det kommer till maten är det ost och ägg som blir min största klurighet, vad kan jag komma att ersätta det med? Nu vet jag att det finns veganost, men den är super dyr och vet inte hur den smakar. Om jag anser att ost är något jag måste ha, får jag väl helt enkelt testa den men just nu tänker jag att jag klarar mej nog rätt bra utan osten. Däremot ägg, när jag bakar och pysslar i köket använder jag en hel del ägg, samt att det är en bra och enkel proteinkälla. Det vet jag inte vad jag ska byta ut, inte än iallafall. Internet är dock ett fantastiskt verktyg där man kan finna svar på det mesta och troligtvis kommer jag finnas veganska alternativ till ägg i mina kakor och bakverk.

Är du lite nyfiken på vad allt detta kan vara? Eller kanske du bara rynkar på ögonbrynet och tycket allt detta är trams, oavsett kicka in och lyssna på podavsnittet med YogaGirl. Titta på cowspiracy, earthlings eller någon annan dokumentär om djurskötsel, hur den industrin påverkar vår jord mm.

Har du redan lite fakta under fötterna eller kanske är lite modig och är sugen att testa denna utmaning, anmäl dig här och gå sedan med i gruppen på Facebook. 

Det skulle vara så roligt om vi är några från Sverige som delar i denna utmaning och kan hjälpa, tipsa och stötta varandra när, om vi blir lite vilsna.

Så, how is with me? 

Annonser

Vegetariska Bolani – glutenfria

När min pojkvän fyllde år ville jag laga afghansk mat till honom. Googlade och fann Bolani. Gjorde om receptet så det blev glutenfritt och veganskt. Jag är otroligt nöjd med dessa och det var dessutom första gången jag gjorde Bolani. Såå goda och fick dessutom högsta betyg av pojkvännen.

Jag har som sagt gjort om receptet något men ska absolut inte ta åt mig äran av ursprungsreceptet som du hittar på Zeinas blogg (eftersom jag missade att ta bild så lånade jag hennes bild).

15 st bolani

Ca 10 dl glutenfritt mjöl (jag använde Lailas mjöl)
2 msk fiberhusk
4 dl vatten
1,5 tsk salt
2 msk olja (olivolja eller neutral olja funkar bra)

  1. Blanda ihop alla ingredienser och knåda degen smidig en stund, gärna i 10 min i bakmaskin, med elvisp och degkrokar (dessa använde jag och fungerade utmärkt) eller för hand. Degen ska kännas luftig, varken för kladdig eller kompakt. Tillsätt eventuellt lite mer mjöl om den känns för kladdig.
  2. Täck ordentligt med plast och låt vila i rumstemperatur medan du förbereder fyllningen.

Fyllning 1 (räcker till ca 8 st bolani):
4 st kokta potatisar
1 gul lök
1-3 st gröna chili (justera hetta efter smak)
1 knippe färsk koriander (ca 2 dl när det hackas)
3 st salladslök
Salt & peppar

  1. Mosa potatisarna.
  2. Hacka lök, chili, koriander och salladslök.
  3. Hetta upp olja och stek löken tills den får färg.
  4. Vänd i chili och stek lite till.
  5. Lägg mosad potatis i en skål, häll över den stekta löken och chilin.
  6. Tillsätt koriander och salladslök.
  7. Smaka av med salt och peppar och ställ åt sidan.

Fyllning 2 (räcker till ca 8 st bolani):
2 st purjolök
1-3 st gröna chili
10 körsbärstomater
1 knippe koriander (ca 2 dl när det hackas)
Salt & peppar

  1. Tvätta purjolöken ordentligt. Hacka purjolöken till tunna strimlor.
  2. Dela tomaterna i små bitar.
  3. Hacka chili och koriander.
  4. Hetta upp olja och stek purjolöken tills den mjuknar under omrörning.
  5. Vänd i chilin, stek lite till.
  6. Tillsätt tomaterna.
  7. Stäng av värmen, tillsätt koriandern och krydda med salt och peppar.
  8. Låt fyllningen svalna. (Du kan även hoppa över momentet med att steka purjolöken och fylla den rå i degen).

”Ihopsättning”

  1. Häll ut degen på mjölat bakbord och dela den i 15 lika stora delar. Forma delarna till bollar och täck väl med bakduk.
  2. Ta en boll och kavla ut den till en rund och tunn platta.
  3. Lägg på fyllning på en sida av degen och vik sedan i mitten.
  4. Nyp ihop kanterna ordentligt.
  5. Platta försiktigt ihop bolanin.
  6. Hetta upp olja i en stekpanna och stek bolani ca 2-3 min på varje sida.
  7. Låt rinna av på papper och täck med bakduk.
  8. Stek resten av degen på samma sätt.

Servera bolani varma med yoghurtdippsås. Bröden funkar utmärkt att frysas.

1 skål afghansk yoghurtdipp
6 dl turkisk yoghurt alt havrefraiche
1 vitlöksklyfta
10 g smör
1 msk torkad mynta
Salt

  1. Hetta upp smöret utan att den bränns vid.
  2. Pressa i vitlöksklyftan och fräs allting lite hastigt under omrörning.
  3. Blanda vitlökssmöret med yoghurt, mynta och salt. (Om du vill ha en rinnig sås kan du späda dippan med lite vatten).
  4. Rör om och låt gärna stå en stund i kylen innan servering.

 

Raw lime och hallon cheesecake

En cheesecake är aldrig fel, är den dessutom utan socker, gluten, inga animalier blir det bara bättre. Googlade en hel del innan, kikade på olika recept för att sedan ta lite av varje och skapa min alldeles egna variant av cheesecake. Hallonen är dessutom från norrlandsskogen så smakar än bättre.

Jag är väldigt nöjd med resultatet så måste dela med mig av receptet. Den blev väldigt hög men jag tycker inte att det gjorde något, då räcker den ju till fler, gissar 14-16 bitar. Vill du göra en mindre, halvera både limefyllningen och hallontoppingen samt använd en mindre form.

Botten

4 dl mandel
1 dl hasselnötter
1 dl kokosflingor
1 msk kokosolja
1 tsk vaniljpulver
nypa salt

  1. Lägg alla ingredienser i en matberedare och mixa tills allt är väl blandat.
  2. Tryck ut botten i en form med löstagbara kanter (24-28 cm i diametern).

Limefyllning

12 dl cashewnötter (blötliggandes över natten eller minst 7 timmar)
2 dl pressad saft från lime
1 dl agavesirap
1 msk vaniljpulver
1 1/2 dl kokosolja

  1. Ta de blötliggande cashewnötterna och häll ut vattnet. Mixa dem till en slät kräm med hjälp av en matberedare.
  2. Häll i limesaft, agavesirap, vaniljpulver och kokosoljan. Blanda till en slät kräm. Smaka av och lägg i mer agavesirap om det behövs.
  3. Bred fyllning på botten.
  4. Ställ sedan cheesecaken i frysen i 30 minuter.

Hallontopping

600 gram hallon
1/2 dl agavesirap
1 1/2 dl chiafrö
1/2 lime (saft och skal)

  1. Mixa alltihop i matberedaren till en klumpfri smet och låt stå och svälla upp i ca 10 minuter.
  2. Häll hallonblandningen över cheesecaken.
  3. Ställ in den i frysen igen och låt stå i minst 5 timmar.

Servera lite upptinad och njuuut!

Något nytt på olika sätt

Det har nu gått ganska många veckor sedan jag fick veta en sak men det har tagit tid för mig att förstå, om jag ens nu förstår. Hur som har jag behövt hålla det för mig själv ett tag, låta det gro innan jag delar med mig. Jag är redo nu, tror jag.

Jag ska bli mamma! I min mage håller det på att bildas något som så småningom ska komma ut som en människa. Det låter så tokigt och overkligt. Jag tror inte riktigt på det än om jag känner att det händer något med kroppen, att den inte är som den brukar. Jag mår bra, oförskämt bra vad jag har förstått. Nu har den enorma trötthet lagt sig, brösten är större än någonsin och jag börjar ”vänja” mig med hormoner som rusar likt Autobahn i mig. Bäbis är beräknad i april så än har både jag och mannen gått om tid att förbereda oss, hur man nu gör det.

Jag har inte tänkt att låta graviditeten ta så mycket plats här på bloggen. Visst hör även det tillståndet till hälsa och välmående men tycker ändå att det ämnet passar in här. Därför har jag startat en annan blogg där jag skriver lite mer detaljerat om vad som händer i kroppen, tankar som springer omkring och hur allt påverkar mina relationer framför allt med mannen min. Den bloggen startade jag i syfte att dela med mig av hur det är att leva med någon med annan kultur, från ett annat land men kärleken övervann både rädslor och fördomar. Det är fortfarande syftet med den bloggen, den har bara fått en till nyans. Är du nyfiken att kika in där är adressen; goldeneyes.nu

Så livet. Jag väntar fortfarande på att återfå energin till sådant som träning. Aldrig tidigare har jag känt sådan trötthet, det går bara inte att röra mig. Det har i sin tur lett att allt som kallas träning är nere på noll. Jag har haft en tanke att börja gå till gymmet igen men än har jag inte tagit mig dit. Jag tänker att jag kan ta mig ut efter middagen och springa en liten sväng, än har det inte skett. Jag tänker att jag kan ju göra lite hemmaträning men än har inget träning blivit av. Det enda som jag håller kvar vid är min morgonyoga, utan den fungerar jag inte, varken kropp eller hjärna. Jag vill skapa nya vanor, få upp min energi. Jag vill ta promenader, gå på gymmet, svettas, känna träningsvärk i hela kroppen. Jag tänker dock att var sak har sin tid, hittills i graviditeten har jag inte klarat av träning och det är ok.

Lyssna på din kropp, ge den vad den behöver. Pusha är sällan farligt men lyssna in om det är ditt inre eller ditt egot som talar till dig.

Jag uttrycker mina känslor öppet och lätt

Känslor. Så härliga att känna. Så läskiga att känna. Vi alla är olika. En del har lätt att uttrycka sig och gör det ofta och gärna, medan andra tycker att det är jobbigt och har svårt att sätta ord på en känsla och att förmedla det till andra. Behöver vi verkligen prata om vad vi känner? Kan man inte bara vara?

Det finns många orsaker till varför det är jobbigt att prata känslor. När vi är barn, från våra första levnadsår börjar vi öva på att uttrycka oss. Beroende på vad vi får för bemötande av andra, av våra föräldrar och andra vuxna, hur de vuxna runt omkring oss visar sina känslor, lär vi oss. Vi ser, tar in och anammar. Det är inte något vi gör medvetet, det bara sker. Det handlar om anknytningsteorin, som jag för övrigt tycker är otroligt intressant. Att vi präglas mer av vår barndom än vad vi tror. Allt vi ser och lär som barn följer med oss upp i vuxen ålder. Många är inte medvetna om varför man gör och agerar på ett visst sätt, det sker i det undermedvetna. Mycket av vårt agerande sker av känslor. Ibland handlar det inte alls om situationen man befinner sig i just nu, men den påminner om något man varit med om, lärt sig som barn och vi agerar med autopilot. Vissa fortsätter att göra detta genom hela livet. Andra funderar och söker efter ett svar på varför och vill försöka ändra på ett beteende. Det finns inget rätt eller fel. Vi är bara olika. Och det är ok, så länge man mår bra av det.

Jag är den ständiga sökaren. Jag har så länge jag kan minnas varit nyfiken och velat veta varför saker och ting är som de är, varför jag ska lära mig just det läraren säger att jag ska göra, varför, varför, varför. Dels handlar det om min nyfikenhet att vilja förstå sammanhang men även ta reda på hur jag kan förändra till det bättre. Genom åren har det stundtals varit jobbigt att söka svar på varför saker är just som de är, varför jag är som jag är. För några år sedan läste jag en bok, Hemligheten, heter den. Den är skriven av psykologen Egil Linge och journalisten Dan Josefsson. Jag vet inte hur många gånger jag läst den sedan dess, från pärm till pärm, numera har jag den som ett slags uppslagsverk. Jag bara älskar den. Där fann jag svar på många av mina varför, varför jag agerar som jag gör o.s.v. De skriver dels om anknytningsteorin och hur den formar oss. De beskriver även tre olika relationsmodeller av oss människor. Hur vi är, handlar, agerar och varför vi gör just som vi gör.

När jag började snöa in mig på detta var jag till en början arg på mina föräldrar och ansåg att de gjort ett mindre bra jobb när de uppfostrade mig. Det kändes dock inte rätt. Mina föräldrar är ju bara människor och är som de är på grund av deras uppväxt och mina mor- och farföräldrar i sin tur på hur deras föräldrar hade det när de växte upp osv. Jag är inte längre arg. Idag förstår jag att mina föräldrar gjorde deras bästa utifrån deras förutsättningar för mig och mina syskon. Jag har kommit till insikt med mycket genom att jag funderar och söker efter svar på varför jag är som jag är.

Jag har alltid haft svårt för att uttrycka mina känslor, vare sig jag varit arg, ledsen eller kär. När jag växte upp så pratade vi sällan känslor, det vardagliga livet rullade på bra men jag kan inte minnas att jag någonsin berättar för mina föräldrar att jag älskar dem. Jag vet att jag inte är ensam om detta, det är många som inte pratar känslor inom familjen. Jag har dock alltid känt mig älskad och mina föräldrar har alltid gjort sitt yttersta för oss barn. Det handlar inte om det. Jag hade en fin uppväxt med det mesta ett barn behöver. Men detta med att inte prata känslor har format mig och gjort det svårt att uttrycka mig i vuxen ålder. Men. Inget beteende är bestående, alla beteenden går att förändra om man är villig att göra en förändring. Det krävs både vilja och mod. För det är ju otroligt läskigt att bryta mönster.

Jag är en känslomänniska och jag känner alltid mycket, än vad det är. Min svårighet har varit att jag sällan kunnat, vågat uttrycka det jag känner. Vilket ofta skapat svårigheter när jag varit i en relation, främst kärleksrelationer. Jag har haft turen att finna underbara människor, oavsett vilken typ av relation, som ständigt utmanat och utmanar mig. Som inte nöjer sig med att jag ”passar upp” dem och visar min kärlek genom handlingar. De har krävt mer men uttryckt det på ett väldigt ödmjukt sätt. De har fått mig att våga utmana mig själv, att prata och berätta hur jag tänker och känner. Jag är så tacksam för alla dessa fantastiska personer, som inte gett upp trots att jag ibland varit kall och hård, gått in i min ”bubbla”, stängt in alla känslor. Jag har övat och övat och jag övar fortfarande. Jag blir bättre och bättre på att uttrycka mina känslor. Det är ju så otroligt läskigt att prata vad man känner, man blir så naken, att blotta sig själv. Det kan ju göra ont. Men det kan även bli något alldeles fantastiskt av det. Jag har lärt mig att våga vara här och nu, att inte vänta till sen. För när är sen? Sen, ja då kanske det är för sent. Idag vågar jag prata mer öppet om mina känslor med de människor jag har en trygg och stark relation till, min familj och mina vänner. När det kommer till kärleksrelationer sätts jag ständigt på ”prov”. Jag är, som så många andra, livrädd att bli sårad, avvisad. Och öppnar jag mig, blottar mina känslor kan det göra ont. Men. Jag är fullt medveten om att det inte går att bygga något om man inte visar och pratar om sina känslor. Jag hoppar, jag faller. Ibland landar jag tokigt och det gör ont, då har jag ett val. Ligga kvar och tycka synd om mig själv eller resa mig och ta lärdom av fallet och traska vidare på livets krokiga väg. För var gång jag utmanar mig, vågar testa går det lättare och lättare. Det sägs att man måste våga för att vinna.

Genom att våga utmana dina rädslor, att ta dig igenom svåra och jobbiga stunder gör att du kommer ut starkare och du blir tryggare i dig själv. Så kör på. Nästa gång du tvekar att berätta något som du känner, fråga dig själv, vad är det värsta som kan hända?

Mina positiva tankar påverkar min kropp positivt

Du blir vad du äter, sägs det. Det blir som du tänker. Om du väljer negativa tankar kommer därför din kropp påverkas negativt av dem, vilket i sin tur leder till ohälsa och ”du blir vad du äter” blir ett faktum.

Dagens inlägg kommer handla om ideal och kroppsfixering. Ja, jag är otroligt kroppsfixerad. Det är inget jag kan förneka eller ljuger om. Ibland kan jag önska att jag inte brydde mig så mycket om ytan, både hos mig själv men även hos andra. Jag älskar kroppar! Människokroppen är underbar, vacker, oavsett hur den ser ut. Kort, lång, smal, tjock, kurvig, rak, platt, gropig, alla är vi unika.

Jag gillar min kropp, för att den är min. Ibland tycker jag att den är otroligt vacker och jag kan känna mig stolt i den, medan andra dagar vill jag bara gömma den i stora kläder. Det är egentligen inget konstigt med det. Det går upp och ner, precis som allt annat här i livet.

Jag kan dock störa mig på hur lättpåverkad jag är. Jag jämför mig ibland med andra, kan tänka att jag också vill ha en välsvarvad kropp med lite fett och tydliga muskler. Jag kan avundas och bli irriterad på samma gång. Jag vill ju också! Eller vill jag verkligen det? För om jag verkligen vill, är det väl bara att lägga i en högre växel, lägga än mer fokus på kosten, träna mer och vips så borde jag vara en av de där vältränade, tighta tjejerna som syns överallt i sociala medier. Jo, jag skulle vilja testa att vara extrem. Fast är jag redo att satsa det som krävs? Svaret blir då nej. Jag fastnar lätt i mönster och blir snabbt självblind, jag förvränger min spegelbild.

Jag vill vara och se sund ut, det tycker jag egentligen är viktigare än att ha ett sexpack på magen. Jag kommer nog aldrig vara helt nöjd med min kropp. Jag älskar den. Jag är stolt över den. Den är ju min. Men jag har svårt att tro att jag kommer låta den vara som den är. Jag gillar att sätta upp mål, skapa utmaningar för att på så vis hålla i gång kroppen. Jag vill vara frisk och stark, för det krävs det att jag underhåller kroppen. Gör jag samma sak dag efter dag, vecka efter vecka tröttnar jag snabbt och inte utvecklas jag heller. Att sätta upp mål är bra för att inte stanna upp eller tappa motivationen.

Genom att tänka positiva tankar oavsett vad det gäller, kan du även påverka hur du mår. Positiva ord och tankar gör nästan per automatik att även kroppen mår bra. Du blir vad du tänker, helt enkelt. Om du väljer att tänka och säga positiva saker om din kropp, lovar jag dig att du kommer att älska din kropp mer.

 

Lyssna

Hittade denna underbara text i mina anteckningar, jag har hittat den på nätet någonstans men har tyvärr ingen aning om vart. Jag tycker dock att den är alldeles fantastisk och så bra att jag nu delar med mig av den.

Du vet när du ringer en vän för att du behöver dela med dig av något som tynger dig eller något som du bara måste berätta och när du lägger på känner du dig kanske både förvirrad och arg. Allt du ville var att personen skulle lyssna, verkligen lyssna på riktigt.

 

LYSSNA PÅ MIG

När jag ber dig att lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd, då gör du inte det jag bad om.

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta varför jag inte borde känna som jag gör, då trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig och du känner att du måste lösa mitt problem, då sviker du mig, hur konstigt det än låter.

LYSSNA!

Det var allt jag bad dig om – att lyssna, inte prata eller ordna något, bara höra på mig. Råd kan man lätt få: från frågespalter eller radiodoktorn. Jag kan ta vara på mig; jag är inte hjälplös; kanske slutkörd, nedslagen och villrådig, men inte hjälplös.

När du gör något för mig som jag kan göra själv – då bidrar du till min rädsla och svaghet.

Så när du tar det som ett enkelt faktum att jag känner det jag känner – hur irrationell min känsla än må vara – då kan jag sluta att försöka övertyga dig och kan istället ta itu med att förstå vad som ligger bakom den där känslan. När det står klart för mig är svaren uppenbara och jag behöver inga råd.

Irrationella känslor blir ju vettiga när vi förstår vad som finns bakom dem. Därför ber jag dig att bara lyssna. De som bryr sig om tillräckligt för att bara lyssna, förmedlar att de har tillit till dig och tror att du kan klara ut saker på egen hand.

Så snälla!

Lyssna, bara hör vad jag säger.

Och är det så att du vill tala, vänta en minut på din tur – så ska jag lyssna på dig.

Författare okänd

Reflektera över hur du gör när du lyssna på en vän? Lyssnar du på riktigt eller är  du fullt upptagen med att finna lösningar, jämföra med dig själv eller kanske till och med vara någon helt annanstans i tankarna? Fundera. Hur vill du att andra ska lyssna på dig? Du vet väl att den enda du kan förändra är dig själv, genom att förändra dig själv kan du förändra hur din värld ser ut.