Inventering av 2019 so far

Hjälp mig att inventera månaderna som gått och gör mig villig att förändra de vanor och beteenden som inte gynnar min framtid.

”Ord för dagen” Sofia Sivertsson s. 312

Jag började med papper och penna men kände att det blev för svårt att få ner orden på pappret, att det kan underlätta att låta fingrarna jobba med tangenterna istället. Det blir lättare att hoppa mellan frågorna och på så sätt kanske jag kan skapa en tydligare bild av det som varit, det jag tar med mej och mina förväntningar osv. Jag testar.

Hur vill jag förvalta årets (årtiondets) sista kvartal?
Jag vill att det ska speglas av kärlek och glädje. Jag vill ge mej själv tid att vara Susanne och inte bara mamma Susanne. Jag vill göra saker jag mår bra av, sådant som ger mej energi. Jag vill vara i ett sammanhang där jag känner mej kreativ och blir inspirerad. Jag vill spendera så mycket tid jag bara kan med min son, skratta, busa och fortsätta upptäcka världen tillsammans med honom.

Vad har jag lärt mej av de månader som jag har tillryggalagt i år?
Den här frågan tycker jag är svår att finna svar på. Vad har jag lärt mej? Att berätta hur jag känner och upplever saker och ting, i relationer och vad jag kan behöva hjälp med för att ta mej igenom ”hindren”. Speciellt när det kommer till sådant som skapar oro och ångest hos mej. Att inte vänta utan att ta kontakt och fråga, förklara hur jag känner och upplever det som är.

Jag har också insett att jag är en otroligt fin mamma till Benjamin och att jag älskar att vara mamma till honom och spendera dagarna tillsammans med honom. Vår kärlek är ovillkorlig och starkare kärlek har jag aldrig känt.

Det är inom hälsa på något vis jag vill jobba, det får mej att må bra, jag fylls av energi. Det är inte utan hjärnspöken och elaka röster i huvudet, jag håller på att lära mej att acceptera att dom finns där utan ge dom någon större uppmärksamhet.

Vad lämnar jag bakom mej?
Släppa det jag inte kan påverka. Att var sak har sin tid och det är ok. Allt som är levande kommer och går och det är ok. Jag lämnar svek och sorg av saknad bakom mej. Jag är klar nu, jag vill välja glädje och glad energi.

Jag lämnar kreditskulder och att leva på minus varje månad bakom mej.

Vad har jag framför mej?
Några stora beslut att fatta som innebär kanske jobbiga samtal. Jag håller som bäst på att förbereda mej, än är jag inte redo men innan året är slut är jag säker på att jag är redo.

Rent karriärmässigt hoppas jag få till en förändring. Dessa 90 dagar som är kvar vill jag knyta nya kontakter, lägga upp en plan för kommande år. Jag vill lära mej mer om yoga, kroppen och personlig utveckling.

Var vill jag vara vid samma tidpunkt nästa år?
Om ett år är jag antingen nyopererad eller har just börjat jobba igen efter operation (detta ska bestämma inom närmsta veckorna).

Jag har hittat en ny väg i karriären, inom hälsa. Kanske jag just öppnat en studio eller jobbar på ett gym eller likande.

Om ett år vill jag ha någon att dela stunderna när mini somnat, någon att småprata med om kvällarna, se en film med, diskutera stort som smått i livet. Jag vill ha någon som tar mej ut på äventyr, som överraskar mej när jag egentligen minst förtjänar det. Jag vill känna kärlek och våga vara i en trygg famn. Jag vill vara upp över öronen förälskad, som att det inte finns någon morgondag. Jag vill kasta mej ut i kärlekens berg- och dalbana.

____________________________________________________________________________________________

Att skriva ett inlägg blev så mycket lättare, det blev mindre ältande helt enkelt och mer tydlighet (iallafall för mej). Jag tror jag är klar nu. Jag älskar att skriva, det vill jag också ”ta tag i”, ge mej tid till.

Jag rekommenderar dej att testa detta, än vart du väljer att svara på frågorna. Just do it! Det är både berikande och nyttigt att reflektera nu och då. Det kan skapa en tydligare bild vart du är, vart du kommer ifrån och vart du är på väg. Lets do this!

 

Annonser

Årtiondets sista 90 dagar

Det var verkligen evigheter sedan jag skrev ett inlägg. Livet har tagit all min tid och energi. Jag har helt enkelt valt att inte lägga ner tid på att skriva inlägg och dela med mej av mina tankar och funderingar.

Jag kanske har varit, är inne i bebisbubblan som numera troligen är en barnbubbla. Hur som. Det är något i mej som börjat växa, jag längtar efter att sitta och skriva av mej och att på så sätt dels bli mer medveten om mina tankar men även hur, vad jag kan göra för att förändra dom. 

Mea Vita domänen löper ut nu i oktober och det kommer bli en annan adress susifine.wordpress.se blir adressen då. Jag vill inte bli av med allt jag skrivit, alla kloka tankar (som jag faktiskt tycker jag kan ha) och alla härliga recept. Mea Vita är ju min kokbok som jag ofta kolla i när jag behöver inspiration. Just nu klurar jag på om jag ska bara fortsätta skriva här, trots annan domän eller starta en ny blogg? Jag vet inte än, att starta en ny blogg tar mycket tid, än om det är super roligt att skapa. Jag tappar följare och får börja om. Det är lite av det som jag bollar med just nu. How to do..?

Till dess vill jag dela med mej av detta fantastiska som Sofia Sivertsdotter skrivit i ”Ord för dagen”. Har inte boken än men följer henne på Instagram och detta kom upp igår. Det träffade mej rakt i hjärtat och ett inre arbete sattes igång direkt.

“September är till ända och vi kliver in i årets (årtiondets) sista kvartal. Tid för vila, mörker och återhämtning… Tid för att ställa frågor och finna svar.

Hur vill vi förvalta årets (årtiondets) sista kvartal? Vad har vi lärt oss av de månader som vi har tillryggalagt i år? Vad lämnar vi bakom oss? Vad har vi framför oss?…. Var vill vi vara vid samma tidpunkt nästa år?

…Hjälp mig att inventera månaderna som gått och gör mig villig att förändra de vanor och beteenden som inte gynnar min framtid.”

“Ord för dagen” Sofia Sivertsdotter, s 312

Kanske det kan hjälpa dej att leda dej längs vägen på årets tre sista kvartal.

Må gott.

 

Grötpinnar

När det blir gröt över efter frukosten, kasta inte den! Gör grötpinnar och ät som mellanmål istället. Just nu är mini mindre förtjust i havregrynsgröt men grötpinnar mumsar han glatt i sig. Dessa är vegan och använd glutenfritt havregryn för att få dom glutenfria.

När jag kokar havregrynsgröt till mini blandar jag i krossade solroskärnor och pumpafrön samt rör i lite blåbär. Oftast kokar jag den med hälften vatten och hälften berikad havremjölk. Det går utmärkt att göra dessa pinna på ”vanlig” havregrynsgröt. Vill du har dom än mer näringsrika, rör i mixade frön.

3 dl kokt kall gröt

1 dl havregryn

1/2 dl potatismjöl

1 mosad banan

2 msk rapsolja

1,5 tsk bakpulver

1 msk jordnötssmör (går att utesluta?

1 tak mald kardemumma (går att utesluta)

  1. Blanda samman alla ingredienser till jämn tjock smet. Den ska vara kladdig men inte kletig. Är den för lös, tillsätt mer potatismjöl.
  2. Lägg bakplåtspapper på en plåt.
  3. Bred ut smeten. Den får gärna vara ca 1,5-2 cm tjock.
  4. Grädda mitt i ugnen, 175 grader i 20-30 min. Tills den blir lite gyllene både under och ovanpå.
  5. Ta ut kakan och låt den svalna. Skär i önskade bitar.

Förvaras i kyl i några dagar. Går utmärkt att frysa in.

Mål och drömmar för förändring

Jag står och trampar, stampar. Jag vill framåt, vill inte stå stilla. Jag vill utvecklas och lära mej nya saker. Det kryper i kroppen. Jag drömmer och längtar.

Jag har varit hemma med mini i över ett år nu, dygnet runt har jag hängande honom. Det har blivit ytterst lite egentid, han är med mej vart jag än går. Ett tag längtade jag att göra allt jag gjorde innan jag blev gravid, den friheten. Visst saknar jag vissa delar men den där lilla minimänniskan lär mej så otroligt mycket varje dag. Det häftigt i det är att han inte ens är medveten om det. Visst skulle jag vilja hänga på gymmet några gånger i veckan men jag klarar mej. Bästa träning är den i vardagen sägs det, att ta hand om ett litet barn på egen hand gör att mina muskler jobbar mer än någonsin.

Efter nyår är planen att skola in mini på förskolan och jag ska börja jobba. Den tanken ger mej panik. Jag vill inte tillbaka och jobba i förskolan. Livrädd att bli sjuk igen, vem ska ta hand om mini om jag kollapsar? Vill inte, vill inte, vill inte. Att jobba i barngrupp ger mej ingen glädje, det känns mest betungande. Det är väl ett tydligt tecken jag ej borde göra det? Det ger fin inkomst men inte mycket mer än så. Jag har drömmar och längtan att få jobba med hälsa och välmående, att hjälpa andra, pusha och stötta andra längs livets väg. Men det är livsfarligt, känns osäkert. Jag behöver ju fast inkomstkälla för täcka räkningarna. Jag vill inte jobba hela dagarna, mestadels vill jag vara med mitt barn. Jag vet inte hur jag ska få ihop det, hur jag ska våga ta klivet, våga hoppa.

Jag känner mej väldigt ensam här i denna stad. Ensam på så sätt att ingen i min närhet har drivet jag har. Jag har ingen som sporrar, pushar och driver mej framåt. Alla känns som nöjda med sina liv, i sina relationer och familjer. Det är troligen en av största skillnaderna mellan att bo i stor och liten stad. Här är alla inrutade i sina liv och troligen även jag bör jag nog tillägga.

Så hur göra med bubblet jag känner inom mej? Hur ska jag göra för att våga göra verklighet av mina drömmar? Oftast brukar jag kunna besvara på sådana frågor men nu, not so much. Fattar att det ”bara är att göra” men låt säga att jag står vid kinesiska muren och den är super hög! Kanske jag behöver göra en lista, ”saker jag är rädd för”. Kanske jag ser tydligare vägen jag ska gå då? Hur gör du när du längtar efter förändring och det känns läskigt? När du behöver den där pushen i ryggen för att komma över?

Ett år som mamma

Det är ofattbart att det redan gått ett år. Att det är ett år sedan jag fick mitt barn i min famn. Ett år som minst sagt varit en berg- och dalbana.

Senaste veckan har varit tuff känslomässigt. Det har varit som att sista delen på graviditeten, förlossningen och första tiden med mini spelats om och om igen i mitt huvud. Som jag kämpat, gråtit och längtat detta år.

Min förlossningsberättelse har jag redan delat med mig av. Tycker det är intressant att läsa den nu, ett år senare. Det är nämligen inte riktigt så jag kommer ihåg förlossning. Värkarna och jobbet att föda honom är detsamma men när han kom ut, när barnmorskan ber mig titta ner och jag ser en liten liten minimänniska, vart var den där oändliga kärleken alla pratade om? Jag fick honom till mitt bröst men jag var inte närvarande. Finns det någon som är det direkt efter en förlossning? Jag försöker känna den där glädjen men det finns inte. Det mesta handlar om ”överlevnad”, att ta mig till matsalen vid måltiderna, att masa mig till duschen och passa på att skölja av mig när lillen sover. Att försöka lära mig om hur amning fungerar. Att lära känna den där lilla varelsen. Jag kände inte bubblande lycka, jag ville helst bara gråta.

Väl hemma fortsatte jag leta efter lyckan, kärleken till mitt barn men hittade den inte. Jag tog hand om honom, gav han mat, kärlek och närhet. Det var ju min uppgift, jag kände mig som en maskin som bara gör. Det mesta kändes som en kamp. Jag tog en stund i taget men många gånger önskade jag att jag kunde lämna tillbaka honom till BB.

Jag var inte beredd på att det skulle bli så stor förändring, vara så omvälvande. Att från ena dagen till den andra skulle bli ”tvungen” att sätta mig själv och vad jag behöver för må bra på paus. Det fanns inte tid för stunder för mig själv, ständigt vara jag spänd och redo att finnas där för mitt lilla barn.

Jag har sedan Benjamin var en vecka gammal gått hos psykolog. Det är jag tacksam för, vem vet annars hur jag mått idag. Den psykologen ville jag skulle gå till läkare för sjukskrivning men jag gjorde det aldrig. Kanske jag skulle fått diagnosen förlossningsdepression, många symtom som stämde. För mig spelade det inget roll, inget blev bättre av diagnos och jag var ju i stort sett själv med mini så hade ingen betydelse om sjukskriven eller ej. Jag var ju ”tvungen” att klara av föräldrarollen oavsett.

Det blev några månader med många tårar, en känsla av att pausa livet. Jag anser mig aldrig varit en dålig mamma, jag valde att sätta honom före mig själv. Än idag, ett år senare går han före mig. Något jag aldrig trodde skulle ske. ”Jag behöver vårda mig själv, för kunna ta hand om andra”. Det är sant men vad göra när inte det är ett alternativ. Jag är tacksam att jag fick ett barn som snabbt hittade sin sovrutin och somnade tidigt om kvällarna. Det var och är tiden jag får för mig själv. Det är ok.

Tänk att det gått ett helt år! Idag står jag här som en stark och stolt mamma. Jag är galet stolt över mig själv. Jag känner mig starkare än någonsin. Insikten att inte behöva någon är befriande. Det innebär dock inte att jag vill vara själv och klara allt själv. Det är bara en trygghet att veta att jag kan och klarar det med bravur.

När jag idag tittar på mitt lilla barn blir jag alldeles varm i hela kroppen. Aldrig hade jag trott jag skulle känna så här för någon och att känslorna blir starkare och större för var dag. Att få spendera dagarna med Benjamin är underbart! Att få följa hans utveckling och hänga med på hans upptäcker är ren och skär magi för mig. Idag har jag svårt att förstå att jag inte kärlek till honom där för ett år sedan. Jag slår dock inte på mig själv för det, det är ok.

Däremot pratas det för lite om det. Det är dock påväg att förändras, att fler kvinnor lyfter det, pratar öppet om det. Det är viktig. Där och då, jag kände mig otroligt ensam. När jag väl började prata om det fick jag höra flera som upplevt samma sak. Det är på något vis en tröst. Det får en att känna hopp, att inse att det är tillfälligt, att det är viktigt att prata och att det blir bättre. Men viktigast, det är ok.

Jag är så tacksam att just Benjamin blev min bäbis, tycker vi passar så bra tillsammans. Vi hjälper och stöttar varandra, än hur konstigt det kan låta. Här om dagen kom tankarna och minnen över mig, tårarna kom och jag grät. Mini som var i en lek, stannade upp, kom till mig, klättrade upp i min famn. Kramade om mig, strök mig på håret och sa ”mmm, mmm, mmm”. Så brukar jag göra på honom när han är ledsen. Mitt hjärtat smälte och han fick mig att inse att trots en mental tuff start i min roll som mamma, har det varit värt resan hittills. Jag är helt säker att kommande år med honom kommer bli minst lika utmanade, härligt och kärleken kommer växa sig än starkare. 

Till dig som kämpar med vad än det må vara, barn eller inte barn, självständigt eller med en partner. Jag vill ge dig ett råd, våga rida på vågen, våga vara i stormen. Det är garanterat svårt och kanske du inte ser något ljus just nu, andas, ta en stund i taget. Vänta och se vad som kommer härnäst. En dag vänder det. Efter regn kommer solsken, som de brukar säga. Det är ett bra ordspråk tycker jag. Oavsett, det är ok och du är grym!

Matiga våfflor – glutenfri, vegan

Idag är det våffeldagen. Självklart ska min minimänniska ha våfflor till lunch. Hans livs första våffeldag – stort. Jag ville göra en matigare variant så det inte bara blir bukfyllnad. Potatis och röda linser borde väl funka, testade och är mycket nöjd med resultatet.

Jag är ju inget större fan av socker men älskar sylt. BOB har tagit fram en sylt som heter ”bara bär”. Den är mycket god, lagom söt trots inget socker eller sötningsmedel. Rekommenderas.

En sats frasiga våfflor

3-4 kokta potatisar
1 dl okokta röda linser

  1. Skölj och koka linser enligt förpackningen
  2. Skala och mosa potatisen
  3. Vispa ihop våffelsmeten
  4. Blanda ihop potatismoset och linserna
  5. Rör ner blandningen i våffelsmeten.
  6. Grädda och njut tillsammans med grönsaker, frukt och bär

 

Låt tårarna falla

Det är så mycket i mitt huvud utan att egentligen tänka på något speciellt, kanske jag mest känner just nu.

Jag har just sett A star is born. Wow, jag slukades in i filmen. Det var länge sen, väldigt länge sen jag grät så mycket till en film, jag liksom hulkade och det värkte så där i bröstet, som det gör när en är olycklig. Till dig som inte sett den, se den! Jag älskar den typen av filmer, dans, musik och artisteri, jag sitter som fången.

220px-A_Star_is_Born

Så här efter försöker jag ta in vad som hände i mig, varför blev jag så tagen? Jag tror inte jag kommer finna svaret. Det gör inget, jag behöver inte ha det. Tidigare hade jag nog försökt se likheten med mitt eget liv, men jag ser det inte nu. Det var bara en vacker kärlekshistoria.

Oavsett, det är otroligt frigörande att gråta. Låta tårarna strömma ner, inte försöka hålla emot eller tysta ner dom. Det är samma känsla som efter ett hårt träningspass, efter sex eller efter något annat som får pulsen att rusa. Det där lugnet som infinner sig efteråt. Den känslan uppstår även vid meditation, i stillhet, när rösten i hjärna för en stund är tyst. Jag älskar det.

Vad vill jag med detta inlägg? Det är rätt enkelt. Två saker.

  1. Se filmen
  2. Gör något som får dig att känna dig levande, närvarande, här och nu. Oavsett vad det är, just do it! Gör det minst en gång varje dag. Det gör dig gott, jag lovar.

Nu ska jag rulla ut mattan, lägga mig ner, lyssna på min andning och känna hjärtat slå. Bara det. Kanske än en tår ikväll rullar nedför min kind. Det är ok. Tårar renar. Tårar är vackra, alltid.