Grötpinnar

När det blir gröt över efter frukosten, kasta inte den! Gör grötpinnar och ät som mellanmål istället. Just nu är mini mindre förtjust i havregrynsgröt men grötpinnar mumsar han glatt i sig. Dessa är vegan och använd glutenfritt havregryn för att få dom glutenfria.

När jag kokar havregrynsgröt till mini blandar jag i krossade solroskärnor och pumpafrön samt rör i lite blåbär. Oftast kokar jag den med hälften vatten och hälften berikad havremjölk. Det går utmärkt att göra dessa pinna på ”vanlig” havregrynsgröt. Vill du har dom än mer näringsrika, rör i mixade frön.

3 dl kokt kall gröt

1 dl havregryn

1/2 dl potatismjöl

1 mosad banan

2 msk rapsolja

1,5 tsk bakpulver

1 msk jordnötssmör (går att utesluta?

1 tak mald kardemumma (går att utesluta)

  1. Blanda samman alla ingredienser till jämn tjock smet. Den ska vara kladdig men inte kletig. Är den för lös, tillsätt mer potatismjöl.
  2. Lägg bakplåtspapper på en plåt.
  3. Bred ut smeten. Den får gärna vara ca 1,5-2 cm tjock.
  4. Grädda mitt i ugnen, 175 grader i 20-30 min. Tills den blir lite gyllene både under och ovanpå.
  5. Ta ut kakan och låt den svalna. Skär i önskade bitar.

Förvaras i kyl i några dagar. Går utmärkt att frysa in.

Annonser

Mål och drömmar för förändring

Jag står och trampar, stampar. Jag vill framåt, vill inte stå stilla. Jag vill utvecklas och lära mej nya saker. Det kryper i kroppen. Jag drömmer och längtar.

Jag har varit hemma med mini i över ett år nu, dygnet runt har jag hängande honom. Det har blivit ytterst lite egentid, han är med mej vart jag än går. Ett tag längtade jag att göra allt jag gjorde innan jag blev gravid, den friheten. Visst saknar jag vissa delar men den där lilla minimänniskan lär mej så otroligt mycket varje dag. Det häftigt i det är att han inte ens är medveten om det. Visst skulle jag vilja hänga på gymmet några gånger i veckan men jag klarar mej. Bästa träning är den i vardagen sägs det, att ta hand om ett litet barn på egen hand gör att mina muskler jobbar mer än någonsin.

Efter nyår är planen att skola in mini på förskolan och jag ska börja jobba. Den tanken ger mej panik. Jag vill inte tillbaka och jobba i förskolan. Livrädd att bli sjuk igen, vem ska ta hand om mini om jag kollapsar? Vill inte, vill inte, vill inte. Att jobba i barngrupp ger mej ingen glädje, det känns mest betungande. Det är väl ett tydligt tecken jag ej borde göra det? Det ger fin inkomst men inte mycket mer än så. Jag har drömmar och längtan att få jobba med hälsa och välmående, att hjälpa andra, pusha och stötta andra längs livets väg. Men det är livsfarligt, känns osäkert. Jag behöver ju fast inkomstkälla för täcka räkningarna. Jag vill inte jobba hela dagarna, mestadels vill jag vara med mitt barn. Jag vet inte hur jag ska få ihop det, hur jag ska våga ta klivet, våga hoppa.

Jag känner mej väldigt ensam här i denna stad. Ensam på så sätt att ingen i min närhet har drivet jag har. Jag har ingen som sporrar, pushar och driver mej framåt. Alla känns som nöjda med sina liv, i sina relationer och familjer. Det är troligen en av största skillnaderna mellan att bo i stor och liten stad. Här är alla inrutade i sina liv och troligen även jag bör jag nog tillägga.

Så hur göra med bubblet jag känner inom mej? Hur ska jag göra för att våga göra verklighet av mina drömmar? Oftast brukar jag kunna besvara på sådana frågor men nu, not so much. Fattar att det ”bara är att göra” men låt säga att jag står vid kinesiska muren och den är super hög! Kanske jag behöver göra en lista, ”saker jag är rädd för”. Kanske jag ser tydligare vägen jag ska gå då? Hur gör du när du längtar efter förändring och det känns läskigt? När du behöver den där pushen i ryggen för att komma över?

Ett år som mamma

Det är ofattbart att det redan gått ett år. Att det är ett år sedan jag fick mitt barn i min famn. Ett år som minst sagt varit en berg- och dalbana.

Senaste veckan har varit tuff känslomässigt. Det har varit som att sista delen på graviditeten, förlossningen och första tiden med mini spelats om och om igen i mitt huvud. Som jag kämpat, gråtit och längtat detta år.

Min förlossningsberättelse har jag redan delat med mig av. Tycker det är intressant att läsa den nu, ett år senare. Det är nämligen inte riktigt så jag kommer ihåg förlossning. Värkarna och jobbet att föda honom är detsamma men när han kom ut, när barnmorskan ber mig titta ner och jag ser en liten liten minimänniska, vart var den där oändliga kärleken alla pratade om? Jag fick honom till mitt bröst men jag var inte närvarande. Finns det någon som är det direkt efter en förlossning? Jag försöker känna den där glädjen men det finns inte. Det mesta handlar om ”överlevnad”, att ta mig till matsalen vid måltiderna, att masa mig till duschen och passa på att skölja av mig när lillen sover. Att försöka lära mig om hur amning fungerar. Att lära känna den där lilla varelsen. Jag kände inte bubblande lycka, jag ville helst bara gråta.

Väl hemma fortsatte jag leta efter lyckan, kärleken till mitt barn men hittade den inte. Jag tog hand om honom, gav han mat, kärlek och närhet. Det var ju min uppgift, jag kände mig som en maskin som bara gör. Det mesta kändes som en kamp. Jag tog en stund i taget men många gånger önskade jag att jag kunde lämna tillbaka honom till BB.

Jag var inte beredd på att det skulle bli så stor förändring, vara så omvälvande. Att från ena dagen till den andra skulle bli ”tvungen” att sätta mig själv och vad jag behöver för må bra på paus. Det fanns inte tid för stunder för mig själv, ständigt vara jag spänd och redo att finnas där för mitt lilla barn.

Jag har sedan Benjamin var en vecka gammal gått hos psykolog. Det är jag tacksam för, vem vet annars hur jag mått idag. Den psykologen ville jag skulle gå till läkare för sjukskrivning men jag gjorde det aldrig. Kanske jag skulle fått diagnosen förlossningsdepression, många symtom som stämde. För mig spelade det inget roll, inget blev bättre av diagnos och jag var ju i stort sett själv med mini så hade ingen betydelse om sjukskriven eller ej. Jag var ju ”tvungen” att klara av föräldrarollen oavsett.

Det blev några månader med många tårar, en känsla av att pausa livet. Jag anser mig aldrig varit en dålig mamma, jag valde att sätta honom före mig själv. Än idag, ett år senare går han före mig. Något jag aldrig trodde skulle ske. ”Jag behöver vårda mig själv, för kunna ta hand om andra”. Det är sant men vad göra när inte det är ett alternativ. Jag är tacksam att jag fick ett barn som snabbt hittade sin sovrutin och somnade tidigt om kvällarna. Det var och är tiden jag får för mig själv. Det är ok.

Tänk att det gått ett helt år! Idag står jag här som en stark och stolt mamma. Jag är galet stolt över mig själv. Jag känner mig starkare än någonsin. Insikten att inte behöva någon är befriande. Det innebär dock inte att jag vill vara själv och klara allt själv. Det är bara en trygghet att veta att jag kan och klarar det med bravur.

När jag idag tittar på mitt lilla barn blir jag alldeles varm i hela kroppen. Aldrig hade jag trott jag skulle känna så här för någon och att känslorna blir starkare och större för var dag. Att få spendera dagarna med Benjamin är underbart! Att få följa hans utveckling och hänga med på hans upptäcker är ren och skär magi för mig. Idag har jag svårt att förstå att jag inte kärlek till honom där för ett år sedan. Jag slår dock inte på mig själv för det, det är ok.

Däremot pratas det för lite om det. Det är dock påväg att förändras, att fler kvinnor lyfter det, pratar öppet om det. Det är viktig. Där och då, jag kände mig otroligt ensam. När jag väl började prata om det fick jag höra flera som upplevt samma sak. Det är på något vis en tröst. Det får en att känna hopp, att inse att det är tillfälligt, att det är viktigt att prata och att det blir bättre. Men viktigast, det är ok.

Jag är så tacksam att just Benjamin blev min bäbis, tycker vi passar så bra tillsammans. Vi hjälper och stöttar varandra, än hur konstigt det kan låta. Här om dagen kom tankarna och minnen över mig, tårarna kom och jag grät. Mini som var i en lek, stannade upp, kom till mig, klättrade upp i min famn. Kramade om mig, strök mig på håret och sa ”mmm, mmm, mmm”. Så brukar jag göra på honom när han är ledsen. Mitt hjärtat smälte och han fick mig att inse att trots en mental tuff start i min roll som mamma, har det varit värt resan hittills. Jag är helt säker att kommande år med honom kommer bli minst lika utmanade, härligt och kärleken kommer växa sig än starkare. 

Till dig som kämpar med vad än det må vara, barn eller inte barn, självständigt eller med en partner. Jag vill ge dig ett råd, våga rida på vågen, våga vara i stormen. Det är garanterat svårt och kanske du inte ser något ljus just nu, andas, ta en stund i taget. Vänta och se vad som kommer härnäst. En dag vänder det. Efter regn kommer solsken, som de brukar säga. Det är ett bra ordspråk tycker jag. Oavsett, det är ok och du är grym!

Matiga våfflor – glutenfri, vegan

Idag är det våffeldagen. Självklart ska min minimänniska ha våfflor till lunch. Hans livs första våffeldag – stort. Jag ville göra en matigare variant så det inte bara blir bukfyllnad. Potatis och röda linser borde väl funka, testade och är mycket nöjd med resultatet.

Jag är ju inget större fan av socker men älskar sylt. BOB har tagit fram en sylt som heter ”bara bär”. Den är mycket god, lagom söt trots inget socker eller sötningsmedel. Rekommenderas.

En sats frasiga våfflor

3-4 kokta potatisar
1 dl okokta röda linser

  1. Skölj och koka linser enligt förpackningen
  2. Skala och mosa potatisen
  3. Vispa ihop våffelsmeten
  4. Blanda ihop potatismoset och linserna
  5. Rör ner blandningen i våffelsmeten.
  6. Grädda och njut tillsammans med grönsaker, frukt och bär

 

Låt tårarna falla

Det är så mycket i mitt huvud utan att egentligen tänka på något speciellt, kanske jag mest känner just nu.

Jag har just sett A star is born. Wow, jag slukades in i filmen. Det var länge sen, väldigt länge sen jag grät så mycket till en film, jag liksom hulkade och det värkte så där i bröstet, som det gör när en är olycklig. Till dig som inte sett den, se den! Jag älskar den typen av filmer, dans, musik och artisteri, jag sitter som fången.

220px-A_Star_is_Born

Så här efter försöker jag ta in vad som hände i mig, varför blev jag så tagen? Jag tror inte jag kommer finna svaret. Det gör inget, jag behöver inte ha det. Tidigare hade jag nog försökt se likheten med mitt eget liv, men jag ser det inte nu. Det var bara en vacker kärlekshistoria.

Oavsett, det är otroligt frigörande att gråta. Låta tårarna strömma ner, inte försöka hålla emot eller tysta ner dom. Det är samma känsla som efter ett hårt träningspass, efter sex eller efter något annat som får pulsen att rusa. Det där lugnet som infinner sig efteråt. Den känslan uppstår även vid meditation, i stillhet, när rösten i hjärna för en stund är tyst. Jag älskar det.

Vad vill jag med detta inlägg? Det är rätt enkelt. Två saker.

  1. Se filmen
  2. Gör något som får dig att känna dig levande, närvarande, här och nu. Oavsett vad det är, just do it! Gör det minst en gång varje dag. Det gör dig gott, jag lovar.

Nu ska jag rulla ut mattan, lägga mig ner, lyssna på min andning och känna hjärtat slå. Bara det. Kanske än en tår ikväll rullar nedför min kind. Det är ok. Tårar renar. Tårar är vackra, alltid.

 

 

 

Att tappa bort sig själv

Hur vet du att du är just den du är och vill vara? Vad händer när du hamnar på en avstickare, på fel väg? Vad gör du, vad händer i dej? Hur kan du göra för att hamna på den väg du vill gå? 

Hjartformat-trad

Dessa frågor ställer jag till mej själv just nu. Jag vet vem jag är samtidigt som jag kämpar med att finna plats för mamma Susanne. Det är svårt, hon tar så mycket plats att allt det andra jag är, vill och behöver näst intill försvinner. Det känns som att jag håller andan, att jag gjort det ett bra tag. Kanske i snart 11 månader, när mitt liv kom att förändras över några timmar, dagen då jag födde min son. Kärleken till honom är obeskrivlig samtidigt som näst intill en frustration smyger sej på. Jag har börjat drömma om hur ”enkelt” livet var innan han blev till. Jag drömmer om att resa, att göra spontana saker, att åka på dans, komma hem sent på natten, att vakna någon gång på förmiddagen med ett leende på läpparna efter en fin och rolig danskväll och med ömmande fötter som bevis på det. Jag drömmer om att skriva så när jag får lust, att dela mina tankar och funderingar här på bloggen. Jag drömmer om att träna, att ha hög peppande musik i öronen och enbart fokusera på en rörelse, en muskelgrupp, peppa mej själv att göra en till repetition. Att bara vara där på gymmet, inte bry sej om tid utan enbart vara här och nu. Min kropp och själ längtar enormt efter guidade stunder på mattan, framför allt min själ. Att bli guidad i rörelse och samtidigt lyssna och känna inåt, det är då magi kan uppstå. Jag längtar och drömmer så mycket om att göra saker min kropp och själ mår bra av.

Hur svårt ska det vara, kanske du tänker? Inte alls, önskar jag att jag kunde svara. Dessvärre gör livet som ensamstående egentiden väldigt begränsad. Jag försöker intala mej att det är just nu, tillfälligt, att tiden går fort, att jag ska njuta av det som är just nu. Jag försöker verkligen men jag upplever att det blivit svårare senaste tiden. Det är som att jag drömmer för mycket, det får mej svårt att vara där mini är. Jag vill bara pausa en stund, andas och bara vara själv.

Just nu har jag offerkoftan på mej. Jag tycker synd om mej själv, det innebär dock inte att någon annan ska tycka synd om mej. Egentligen har jag ett fantastiskt liv. Det är bara att jag är lite avundsjuk på de som lever i tvåsamhet och ger varandra tid att vårda sej själva, sitt, sina barn och relationen. Jag vågar knappt föreställa mej hur livet skulle vara om jag delade vardagen med någon. Just nu känns det rätt meningslöst att drömma om det. Jag tycker ju om att vara själv, jag trivs samtidigt som jag längtar galet mycket att småsurra med någon om kvällarna. Att ha en avbytare ibland som ger mej möjlighet att duscha utan sällskap eller gå ner med soporna när det behövs och inte passa på när lillen sover.

Det är egentligen inget fel på mitt liv just nu. Det är bara annorlunda och jag skulle troligen må bra en stund för mej själv. Den stunden kommer så småningom, det är jag helt säker på. Till dess ska jag göra det bästa jag kan av varje stund som ges. Det innebär inte att jag kan eller kommer vara 100% närvarande hela tiden. Det är ok att det är som det är just nu. Det är ok att jag drömmer och ibland längtar bort för en stund. Det är ok att vara vilsen, att inte få till vardagen och livet som en önskar. Det är ok. Jag tror att om vi accepterar det som är, våga vara i det som är, än hur det är, kommer vägen visa sej. Kanske den är krokig, kanske du står vid ett vägskäl, vid ett stoppljus. Oavsett, det är ok. Var sak har sin tid. Det är meningen jag tar med mej ikväll. Och. Det är ok.

images

Quinoaplättar – glutenfria, vegan

Mums! Så galet goda att jag skulle kunna äta dom till frukost, lunch och middag. De är dessutom matiga, rika på protein, glutenfria och vegan. Bästa av alla världar helt enkelt.

3-4 portioner

1 dl quinoa (blir ca 2,5 dl färdigkokt)
50 gram mjölkfritt smör
4 dl växtmjölk (ex. havre-, mandel- eller sojamjölk)
1 dl havregryn
1 dl potatismjöl
1/2 dl maizenamjöl
1 1/2 dl bovetemjöl
1/2 tsk vaniljpulver
Salt

  1. Koka quinoan enliga anvisningarna på förpackningen.
  2. Smält smör. Häll i mjölken så den blir ljummen av smöret.
  3. Blanda de torra ingredienserna i en bunke.
  4. Rör i smör-mjölken, Vispa till jämn smet.
  5. Häll i quinoan och rör om.
  6. Låt stå och svälla i ca 10 minuter.
  7. Smält smör eller kokosolja i en stekpanna eller i plättlagg och häll ner i smeten. Grädda gyllenbruna, några minuter på varje sida.

Servera med frukt, bär och avokado.